...att man alltid ska behöva bli såå besviken, inte vet jag om det är mina hormoner som gör att det känns som att hela världen gick under nu?! men det känns iallafall... Och det känns som jag kämpar och kämpar varje dag bara för att ta mig igenom en dag och torsdag var verkligen en dag jag hade sett fram imot, en dag som gjorde att den här veckan inte känndes helt onödig och lång som en hel evighet. Men det är väl bara att bita ihop, hoppas att dagen går fort så man får lägga sig och sova igen...

Ja mamma och Dan kom vid halvsju igår kväll och åt middag och drack kaffe med oss innan dom fortsatte hemresan, jättekul att träffa mamma men så tråkigt när dom var tvungen att åka så fort igen... men jag hoppas att mamma kommer tillbaka på onsdag el torsdag igen så vi kan spendera lite mer tid tillsammans. Var ju så länge sen vi träffades nu och jag vågar inte åka upp dit för då startar väl förlossningen och jag vill INTE föda någon annanstans än på sundsvalls sjukhus ;p

Det verkar inte som att det blir någon promenad för mig idag heller, det tok regnar ju ute, så vad ska man hitta på då? klockan är bara strax efter elva och jag har bara varit vaken dryga timmen och är redan uttråkad... vad göra?